Hur tolkar man resultaten från de vanligaste vattenundersökningarna?

Mikrobiologiska och kemiska kvalitetskrav och -rekommendationer för dricksvatten

Social- och hälsovårdsministeriet (STM) har i sin förordning 401/2001 delat in kvalitetskriterierna för dricksvatten i små enheter i kvalitetskrav och kvalitetsrekommendationer.

Kvalitetskraven gäller de mest skadliga ämnena eller bakterierna. Överskridande av kvalitetsrekommendationerna leder vanligtvis endast till tekniska och estetiska olägenheter.

1. Kvalitetskrav för dricksvatten i allmänhet

Dricksvatten får inte innehålla mikroorganismer, parasiter eller några ämnen i sådana mängder att de kan vara skadliga för människors hälsa. Dricksvatten ska vara lämpligt för sitt ändamål och får inte orsaka skadlig korrosion eller utfällningar i vatteninstallationer.

Enskilda hushåll ansvarar själva för kvaliteten på det dricksvatten de använder samt för systemet de använder för vattenförsörjning. Förbättring av vattenkvaliteten är i regel frivilligt.

2. Övervakning av vattenkvaliteten i enskilda dricksvattenbrunnar

Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten kan besluta att en enskild hushållsbrunns vatten ska undersökas om det finns anledning att misstänka att vattnet utgör en hälsorisk. Om dricksvattnet inte uppfyller de fastställda hälsokvalitetskraven, ska den kommunala hälsoskyddsmyndigheten informera vattenanvändarna om eventuella hälsorisker.

Myndigheten kan utfärda föreskrifter om övervakning, rening och användning av dricksvatten i syfte att förebygga hälsorisker. Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ska även säkerställa att hushåll som skaffar vatten för eget bruk får tillräcklig information om dricksvattenkvaliteten i sitt område, relaterade hälsorisker och möjligheter att eliminera dessa risker.

Enligt rekommendationen bör vattenkvaliteten undersökas vart tredje år.

A. Mikrobiologiska kvalitetskrav

pmy = cfu = kolonibildande enhet

Escherichia coli, kvalitetskrav 0 cfu/100 ml
Escherichia coli-bakterien förekommer i tarmarna hos människor och jämnvarma djur. Den anses vara den bästa indikatorn på fekal förorening i vatten.

Tarmenterokocker, kvalitetskrav 0 cfu/100 ml
Släktet enterokocker omfattar även arter som förekommer i andra miljöer än i tarmarna hos människor och djur. Analysen syftar till att identifiera de arter som huvudsakligen förekommer i tarmen.
Förekomst i vatten kan indikera förorening från avföring.

Koliforma bakterier, kvalitetsrekommendation under 100 cfu/100 ml
Mängden koliforma bakterier används för att bedöma den hygieniska kvaliteten på dricksvatten. Koliforma bakterier, med undantag av Escherichia coli, kan härstamma inte bara från avföring utan även från jord, växter eller avloppsvatten. Förekomst av koliforma bakterier är därför inte en säker indikation på fekal förorening, utan tyder på allmän nedsmutsning och är ofta ett tecken på att ytvatten tränger in i brunnen.

B. Kemiska kvalitetskrav

µg/l = mikrogram per liter; mg/l = milligram per liter
Till exempel 10 mikrogram per liter = 0,01 milligram per liter = 0,00001 gram per liter

Arsenik, högsta tillåtna halt 10 µg/l
Arsenik, i folkmun kallat arsenik, är tillsammans med radon och uran en av de allvarligaste föroreningarna i brunnsvatten – liksom radon och uran kan arsenik inte upptäckas utan en vattenanalys. Arsenik är ett lukt- och smaklöst cancerframkallande ämne. Arsenik ökar särskilt risken för hudcancer, men misstänks även ha samband med andra cancerformer. Vissa träskyddsmedel har innehållit arsenik.

Långvarig exponering för arsenik vid ett dagligt intag på 2–5 mg/l kan orsaka förgiftningssymptom såsom svaghetskänsla i extremiteterna, aptitlöshet och illamående. Arsenik förekommer fläckvis i berggrunden, särskilt i områden med svartskiffer, såsom i Birkaland, men även i sektorn Hattula–Tusby–Mäntsälä.

Fluorid, högsta tillåtna halt 1,5 mg/l
Fluorid är ett lukt- och smaklöst spårämne som i små mängder är nödvändigt för människan. Överdrivet intag av fluorid kan orsaka fläckar på tandemaljen. I stora mängder påverkar fluorid benstommens struktur och ökar risken för frakturer. Fluorid är mer skadligt för barn, men även vuxna bör undvika långvarig konsumtion av vatten med en fluoridhalt över 2 mg/l. Fluorid förekommer särskilt i rapakivigranitområden, som främst finns längs kusten i sydöstra och sydvästra Finland.

Koppar, högsta tillåtna halt 2,0 mg/l
Hög kopparhalt ger vattnet en bitter smak, färgar sanitetsutrustning grön och kan göra ljusa hårstrån grönaktiga. Koppar är ett nödvändigt spårämne för människan i små mängder, men höga halter misstänks vara giftiga. I stora mängder kan kopparsalter orsaka mag- och tarminflammation.

Höga kopparhalter i dricksvatten, i kombination med låg selenhalt, har också kopplats till ökad förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar. Koppar kommer oftast från fastighetens kopparrör och förekommer särskilt i varmt vatten. Om brunnsvattnet är surt, dvs. har ett pH under 7, förhindras bildningen av ett skyddande oxidskikt – surt vatten ökar därför korrosionen i kopparrör.

Genom att spola vatten minskar kopparhalten snabbt, men korrosionen avstannar inte. Korrosion kan leda till vattenskador genom att vatten långsamt läcker in i byggnadens konstruktioner.

Nitrat, högsta tillåtna halt 50 mg/l
Nitrat är lukt- och smaklöst och kan inte upptäckas med mänskliga sinnen.

Nitrathalten utgör en hälsorisk främst för spädbarn, eftersom nitrat omvandlas till nitrit, vilket stör de röda blodkropparnas ämnesomsättning (s.k. Blue Baby-syndromet). Det misstänks också att nitrit ökar risken för cancer i magsäck och urinblåsa. Nitrat kan hamna i brunnsvatten från gödsel och nedbrytning av kvävehaltiga ämnen.

Tidigare var den högsta tillåtna nitrathalten 25 mg/l, och det var då relativt vanligt att denna gräns överskreds i Finland. En stor dos nitrat kan även fås från exempelvis korvprodukter och intensivt odlade grönsaker.

Nitrit, högsta tillåtna halt 0,5 mg/l
Nitrit bildas vid ofullständig oxidation av kväveföreningar, såsom ammonium. De hälsorisker som nitrit medför har beskrivits i avsnittet om nitrat.

C. Kemiska kvalitetsrekommendationer, övriga grundanalyser

µg/l = mikrogram per liter; mg/l = milligram per liter
°dH = tysk hårdhetsgrad; Bq = Becquerel
Till exempel 10 mikrogram per liter = 0,01 milligram per liter = 0,0001 gram per liter

Alkalinitet, ingen kvalitetsrekommendation
Alkalinitet beskriver vattnets buffringskapacitet, det vill säga dess förmåga att motstå pH-förändringar. Alkalinitet är summan av basiska föreningar – hydroxid, karbonat och bikarbonat. Om alkaliniteten är hög motstår vattnet yttre pH-förändringar. Tillsammans med kalk bildar det ofta ett skyddande skikt på metallrör.

Den enklaste metoden för att skydda metallrör mot korrosion är att alkalisera vattnet (oftast genom att höja pH-värdet).

Aluminium, högsta tillåtna halt 0,2 mg/l
Aluminium är det vanligaste metallen i jordskorpan. Det har misstänkts ha en koppling till vissa neurologiska sjukdomar, såsom Alzheimers, men det finns inga vetenskapligt bevisade resultat.

I lerjordar med sura egenskaper kan vatten innehålla flera milligram aluminium per liter. Aluminium kan även lösas ut från aluminiumbaserade kärl eller vatteninstallationer.

Ammonium, högsta tillåtna halt 0,5 mg/l
Ammoniumsalter är generellt sett inte särskilt skadliga, men vid mycket höga halter kan ammonium ge vattnet en skarp lukt eller smak. Dessutom orsakar ammonium korrosion i rörsystem, särskilt i kopparrör. Förekomst av ammonium i vatten indikerar oftast föroreningar från djuravfall eller avloppsvatten.

Lukt (rekommendation: ingen främmande lukt)
Rent vatten är luktfritt och nästan smaklöst. Människors lukt- och smakkänslighet för olika ämnen varierar. Den tydligaste lukten i vatten är svavelväte, som luktar som ruttna ägg.

En annan tydligt igenkännbar lukt är den så kallade "kabeldoften", som kan uppstå om pumpens elkabel inte är livsmedelsgodkänd. Andra lukter beskrivs ofta som instängda, skarpa eller myrlika. Förutom svavelväte är luktframkallande ämnen i vattnet ofta svåra att upptäcka med standardmätinstrument.

Klorid, högsta tillåtna halt 100 mg/l
Klorid har inga kända negativa hälsoeffekter men ger vattnet en märkbar bismak vid halter på 100–200 mg/l.

Klorid har en korrosiv effekt på metaller, särskilt rostfritt stål, redan vid halter under 50 mg/l. Därför bör kloridhalten hållas så låg som möjligt. Klorid förekommer i grundvatten, särskilt i kustnära områden, men även i inlandsområden med gamla havsbottnar. Vägsaltning kan höja kloridhalten i vatten, särskilt nära större vägar.

KMnO4-värde (permanganatvärde), högsta tillåtna halt 20 mg/l (rekommenderat under 12 mg/l)
KMnO4-värdet anger mängden biologiskt nedbrytbara organiska ämnen i vattnet, såsom tanniner, lignin, huminsyror och fulvosyror – vanligtvis kallat humus. Humus är i sig inte skadligt för hälsan.

För grävda brunnar indikerar ett högt KMnO4-värde ofta att ytvatten tränger in i brunnen. I borrbrunnar kan ett högt värde tyda på påverkan från ytvatten, men det kan också indikera en direkt vattenförbindelse till en närliggande myr, sjö eller damm.

I de bästa brunnarna kan permanganatvärdet vara under 4 mg/l, och ett bra värde anses ligga under 10–12 mg/l. Om värdet överstiger 12–15 mg/l börjar vattnet ofta få en tydligare färg.

Hårdhet, ingen rekommendation (riktvärde: under 12°dH eller Ca 100 mg/l; Mg 50 mg/l)
Hårdhet – ofta kallad kalk – avser mängden upplöst kalcium och magnesium i vattnet, som är viktiga för hälsan.

Hårt vatten kan dock bilda kalkavlagringar i värmeväxlare och vatteninstallationer, vilket försämrar värmeöverföringen och orsakar ljusa beläggningar. Hårt vatten kräver mer tvättmedel än mjukt vatten.

Vatten klassas som mjukt om hårdheten understiger 5°dH och som hårt om den överstiger 10°dH.

Smak (rekommendation: ingen främmande smak)
Rent vatten är lukt- och smakfritt. Smaken påverkas av vattentemperaturen, och människors smaktröskel för olika ämnen varierar.

Till skillnad från lukter kan de flesta smakframkallande ämnen i naturvatten analyseras och mätas:

1. Järn smakar metalliskt och kan lämna en bitter eller stickande eftersmak.
2. Mangan smakar också metalliskt och syrligt, och känns särskilt i gommen.
3. Kalkhaltigt vatten smakar sällan friskt.
4. Högt pH-värde (t.ex. 9,5–10) kan ge en "stenig" eller unken smak och tillfälligt irritera munnens slemhinnor.
5. Koppar kan ge en metallisk och bitter smak.
6. Salt smak kan härstamma från natriumklorid, sulfat eller bikarbonat.
7. Koldioxid gör vattnet friskt men kan orsaka metallkorrosion vid lågt pH.
8. Syrehaltigt vatten kan också upplevas som friskt.

Mangan, högsta tillåtna halt 0,1 mg/l (rekommenderat under 0,05 mg/l)
Det finns inga tydliga bevis för att mangan orsakar hälsoproblem. Dock har vissa studier kopplat höga manganhalter till neurologiska störningar.

Mangan kan ge vattnet en obehaglig smak, färga sanitetsporslin och tvätt, samt bilda svart, sotliknande fällningar med en oljig lukt. Mangan förekommer ofta tillsammans med järn i grundvatten.

pH, rekommenderat intervall 6,5–9,5
I Finland är vattnet i ringbrunnar ofta surt (pH under 7) eller till och med mycket surt (pH under 6,0). Borrbrunnsvatten kan vara lätt basiskt (pH över 7) eller surt (pH under 7).

Surt vatten ökar risken för korrosion i kopparrör. Höga kalk- och alkalinitetsnivåer minskar korrosionsrisken men kan öka risken för kalkavlagringar.

Om pH är högt (8–9) kan vattnet smaka kalkigt. Högt pH kan också indikera att fluorid har lösts ut från berggrunden. Om fluorid inte har analyserats, bör detta göras, särskilt i hushåll med barn.

WatMan Vattenbehandling – Rent och Friskt Vatten!